LEDARE Strax före jul slog LO larm om tillståndet i pensionssystemet i två rapporter.

Med siffror och statistik slår LO fast att många LO-medlemmar blir fattigpensionärer, trots att de slitit hårt under ett helt arbetsliv.

Rapportförfattarna har räknat på vad vanliga välfärds- och industriarbetare får ut.

Ett exempel är en kvinnlig kommunalarbetare som går i pension 65 år gammal 2014 och har arbetat heltid sedan hon var 20 år.

Månaden innan hon går i pension får hon en lön på 23 000 kronor, som är den genomsnittliga lönen för denna grupp. I handen får hon 18 000 kronor när skatten är betald.

Men månaden därpå när hon gått i pension sjunker hennes inkomst till 13 600 kronor, i handen får hon 10 900 kronor efter skatt.

Det är en inkomstsänkning på 7000 kronor från den sista månaden som yrkesverksam till den första som pensionär.

Till detta ska läggas att många kvinnliga LO-medlemmar har arbetat deltid under stor del av sina liv, vilket gör att pensionen i många fall blir betydligt lägre.

Men inte nog med det. I realiteten är det få LO-medlemmar som arbetar oavbrutet från 20 till 65 års ålder. Tuffa och ohälsosamma arbetsmiljöer gör att många tvingas kliva av betydligt tidigare.

I dag går den genomsnittliga LO-medlemmen i pension vid 63,8 år.

LO-rapporten ger viktiga perspektiv till den heta debatten om pensionssystemet och pensionsåldern.

För många yrkesgrupper är det direkt verklighetsfrämmande att tala om att jobba till 75 år, som vissa politiker gör.

Vi borde i stället ha en generaldebatt om hur fler kan jobba längre innan vi förskjuter pensionsåldern högre upp i åren.

Om städerskor, undersköterskor, gruvarbetare, byggnadsarbetare och livsmedelsarbetare ska kunna arbeta längre än vad de gör krävs mycket stora förändringar i arbetsorganisation, arbetstider och arbetsmiljö.

Men det kommer att ta tid och år att genomföra en sådan reformering av arbetslivet.

Det är ingen lösning för de lågavlönade LO-medlemmar som i dag riskerar att förvandlas till fattigpensionärer.

Därför behövs åtgärder som ger effekter här och nu.

Som en sådan kortsiktig åtgärd pekar LO på att man som individ borde kunna skjuta upp sitt uttag från pensionen och använda sig av sjukersättningen i stället.

”I dag upphör däremot möjligheterna att göra det vid 65 års ålder. Om man menar allvar med att höja pensionsåldern till 67 års ålder, då borde möjligheten att ta ut sjuk- och arbetslöshetsersättningen finnas tills man är 67 år. Det skulle ge de största effekterna för dem som i dag jobbar och kommer att gå i pension imorgon, och i framtiden”, säger Tobias Baudin, LO:s vice ordförande, till webbtidningen Dagens Arena.

Det är ingen lösning på dagens alla köns- och klassorättvisor i pensionssystemet. Men det är i alla fall ett sätt för att bromsa tillväxten av antalet fattigpensionärer.

Även den som har haft en liten inkomst under sitt yrkesliv ska kunna ha ett anständigt liv på ålderns höst.

Enligt Pensionsmyndigheten finns det idag 225 000 pensionärer med en disponibel inkomst på 11 100 kronor eller mindre, rapporterar tidningen ETC.

Det är under gränsen för vad EU räknar som relativ fattigdom och mer 100 000 fler än för tio år sedan – och 20 000 fler än 2013.

Av dessa är omkring 70 procent kvinnor.

Det är siffror som sticker i ögonen i ett land som vill beskriva sig som ett modernt välfärdssamhälle.