I mitten av november samlades nätverket Progressive Alliance i Stockholm. Ledare från socialdemokratiska partier och progressiva rörelser från hela världen träffades för en diskussion under rubriken "A Progressive Agenda for the Future of Work, Sustainability and Solidarity". 

På plats fanns delegationer från omkring 70 länder. Nordmakedoniens premiärminister Zoran Zaev och Portugals António Costa var två av dem som talade. 

Samlingen är en påminnelse om att det finns alternativ till de auktoritära och högernationalistiska strömningarna i den globala politiken. Det finns motkrafter till Donald Trump, Vladimir Putin, Viktor Orbán och Jair Bolsonaro.

 

Den internationella socialdemokratin har visserligen inte samma ställning som på 1970- och 1980-talen när Willy Brandt, Mário Soares, Felipe Gonzáles, Bruno Kreisky och Olof Palme var starka röster i världpolitiken. Men socialdemokratin är definitivt inte uträknad.

EU-länder som Sverige, Danmark, Finland, Spanien, Portugal, Slovakien och Malta har socialdemokratiska statsministrar 2019 och i Europaparlamentet är S-gruppen alltjämt den näst största partigruppen.

 

Den nya EU-kommissionen leds förvisso av den tyska kristdemokraten Ursula von der Leyen. Det finns emellertid socialdemokrater på ett antal nyckelpositioner. 

Den svenska kommissionären Ylva Johansson är långtifrån den enda S-märkta kommissionären. Bland hennes S-kompisar i kommissionen märks bland andra Nederländernas Frans Timmermans, Luxemburgs Nicolas Schmit, Spaniens Josep Borrell, Finlands Jutta Urpilainen och Italiens Paolo Gentiloni. 

 

Dagens läge innebär förvisso inga enkla politiska segrar för S. Men genom att samarbeta med andra progressiva krafter (socialliberaler, gröna politiker och andra socialt engagerade krafter) kan socialdemokratin utöva ett inflytande även i dagens värld.

Det kräver eftergifter och kompromisser som Januariavtalet i Sverige. Men sådana samverkanslösningar är ändå bättre än att Socialdemokraterna sätter sig på läktaren och låter högerkrafterna dominera och diktera villkoren för politiken.

 

I Europaparlamentet har S-gruppen under flera år visat hur slipstenen ska dras.

Till exempel fanns länge ett starkt marknadsliberalt motstånd mot att revidera utstationeringsdirektivet. Men genom opinionsbildning och goda argument har S-ledamöterna, sakta men säkert, fått med sig delar av de borgerliga grupperingarna. 

Den 29 maj 2018 beslutade en klar majoritet i Europaparlamentet att värdlandets löneregler ska gälla även för utstationerad arbetskraft. Det ska helt enkelt bli svårare att konkurrera om jobben med låga löner och dåliga arbetsvillkor.

Idéerna om ett mer socialt och löntagarvänligt Europa tog ett steg framåt. Inte undra på att det firades på S-kansliet i Bryssel denna dag.

 

En internationell socialdemokrati som manövrerar klokt och skaffar sig allierade kan alltså uträtta en hel del.

Det är ett mer splittrat och svårhanterligt politiskt landskap än under Olof Palmes och Willy Brandts glada dagar. Men även i den nya världen går det att göra socialdemokratiska avtryck i verkligheten.

Det är möjligt att bilda allianser med andra politiska rörelser som gillar generell välfärd, jämställdhet, schyssta arbetsförhållanden och en aktiv klimatpolitik.

Loppet är inte kört för S. Det finns hopp om framtiden. Progressive Alliance är en kraft att räkna med.