I Jokkmokks kommun med sina drygt 19 000 kvadratkilometer och strax under 5 000 invånare, så är vi minst sagt glest befolkade. Minsta bostadsområde i Luleå slår oss med hästlängder. Men i vår kommun finns naturvärden som är av världsarvsstatus. Vi har också, trots ett århundrades kapitalistiskt motiverat skogsbruk, ändå kvar vissa områden dit inte avverkningarna hunnit. Reservatsbildningarna, ofta ett resultat av ideella naturbevarande krafter, har fungerat som ett motståndskrig mot skogsbolagens avverkningspolitik. Tro inte på en företrädare för ett skogsbolag som säger att en tallplantering är lika bra som den biologiska mångfalden i en gammelskog.

Men ska en Bolsonaro bestämma över regnskogen i Brasilien? Ska en enda person, utifrån sin politiska makt, kunna bestämma över vad som ska bevaras eller inte? Svaret är självklart nej. Det är experter på natur och ekologi som ska avgöra vilken natur vi själva, våra barn, barnbarn och kommande generationer ska leva med.

I vår kommun har vi ett kommunstyre som låter påskina att man företräder ”kommunen”, när man sätter sig emot bildandet av naturreservat. Argumentationen är nödtorftigt turistvänlig påklistrad: ”tillgänglighet”, ”turism”. Men sedan kommer grundargumentet i en bisats: skogsbruk och kraftledningar. Jelka-Rimakåbbå, redan beslutat som naturreservat, ligger mycket Kallak-gruvstrategiskt, mellan övre delen av Lilla Lule älv och mot stora kraftledningar i närheten av Porjus. En väg, en kraftledning till gruvan, tvärs över några bergland, några mil, inte mer. Det är klart att ett reservat hindrar sådana planer. Jag, och väldigt många jokkmokkare med mig, vill inte att regeringen lyssnar på någon mini-Bolsonaro.

Och inte bara jokkmokksbor. Frågan om naturbevarandet i vår kommun är inte och ska inte vara en fråga för våra 5 000 invånare, utan är också en riksangelägenhet. Och en Europa-angelägenhet. Och en global angelägenhet. Vi är också Amazonas.

Miljö, natur och klimat är de begrepp som världen i stort engagerar sig i. Att då ha ett kommunstyre som agerar som om de vore marionetter för bolagen, fläckar ner Jokkmokks kommuns varumärke som besöksmål för naturturism, om vi nu ska tala om besöksnätter och pengar. Men oavsett reservatsbildningar så finns inget som hindrar människor från besök. Lokala guideföretag ställer mer än gärna upp, sommar som vinter.

Siffror från turistnäringen, i Norrbotten, och i Jokkmokk, visar på lysande resultat. Men det är varken gruvhål eller kalhyggen i olika stadier av utarmning man vill se, utan levande natur.