För Linda Jones blev längtan efter det fria skrivandet allt starkare med åren. Hon skrev mycket under högstadiet och gymnasiet, men sedan kom annat emellan. Hon flyttade och började plugga till journalist, och som journalist fick hon fick skriva mycket men på ett annat sätt.

– En dag satt jag på kontoret och kände att jag måste börja skriva igen. Jag hade glömt bort hur mycket jag saknade och tyckte om det.

Hon blev antagen till en terminslång distanskurs vid Jakobsbergs folkhögskola och tog tjänstledigt från sitt jobb på SVT.

Artikelbild

Linda Jones romandebuterar med "Bete sig".

– När kursen var klar hade jag ett utkast till boken. Jag redigerade under sommaren och skickade in manuset som blev antaget i november. Det kändes helt fantastiskt, både att få chansen att ge ut det första jag skriver, och för att jag vet att det är som ett nålsöga att ta sig igenom.

Romanen handlar om 20-åriga Stina som får veta att hennes föräldrar ska skiljas. Stina väljer av olika anledningar att bosätta sig i skogen – men det är kanske inte så enkelt som man tror.

– Det är en ålder då man inte riktigt vet hur man ska hantera det. Du är ung vuxen, men ändå inte ett barn eller tonåring, ett mellanting då du själv kanske ska vara stöttepelare åt andra och ta det med en klackspark. Det är en skildring av en period i livet då man kan vara ganska vilsen.

Linda Jones egna föräldrar skilde sig när hon var i samma ålder som Stina, men boken är en fiktiv berättelse.

Artikelbild

Linda Jones romandebuterar med "Bete sig".

– Däremot har jag utgått från känslan. Jag tänkte att jag måste skriva om något som bränner inom mig och har smärtat, för då tror jag att det bli bäst.

Hon minns att hon sökte efter litteratur i ämnet, men förgäves.

– Det är väl det kulturen är till för, att kunna spegla sitt eget liv i andras, eller känna sig mindre ensam. Så jag bestämde mig för att testa själv, för att det hade känts viktigt för mig då.

Att skriva ett bokmanus var både enklare och svårare än hon trott:

– Jag googlade hur många ord ett manus består av, jag hade ingen koll. Jag bara skrev och skrev, och därför var det enkelt, för det var så lustfyllt. Jag fick laborera och leka mig fram, orden bara rann ur mig på ett härligt sätt. Men sen var det kanske mer jobb än jag trott med redigeringen, med att karaktärerna ska hållas samman och att historien ska få en början, en mitt och ett slut.

Handlingen utspelar sig i Norrbotten, och hon hoppas att det ska kännas att man är i norra delen av landet.

– Det är lite dialektalt, i alla fall i dialogen, och vissa ord är ihopdragna. Jag vill även skriva humoristiskt. Lättsamt, men ändå kärvt för att jag själv tycker om det.

Samtidigt som ”Bete sig” kommer ut är hon åter tjänstledig – för att skriva på nästa roman.

– Det blir något helt annat, men det utspelar sig i Norrbotten och rör sig kring vad som händer med en by när alla instanser tas ifrån en, typ skola, posten, man struntar i vägarna, polisen. Lite glesbygd mot storstad. Men vi får se vad det blir. Det här manuset behöver ju inte betyda att det blir något, det är en chansning, säger hon och tillägger att hon känner lite mer press på sig än tidigare.

– Just nu är det bara lustfyllt, men det går upp och ner. Det ingår att pendla mellan hybris och självhat när man skriver, säger hon och ler.

I skrivandet hittar hon lugnet, sitt inre rum.

– Jag får vila i tankarna och stänga av resten av världen. För mig blir det väldigt rofyllt. Om man är en person som har tentaklerna ute, analyserar mycket och känner av stämningar så är det otroligt skönt att gå in i en bubbla och få vara för sig själv. Då får jag vila.

Men mest skriver hon för glädjen.

– Det är så otroligt roligt att få hitta på, skapa nya världar och ta inspiration av det jag sett, känt eller hört. Och för att det känns viktigt. En drivkraft är att andra människor ska känna att de är mindre ensamma. Känna att ”aha, så kan det vara, så kan man se på saken och så kan livet bli”.