Förra våren tog jag lärarexamen vid Luleå tekniska universitet och började jobba i kommunal skola hösten 2018. I januari 2019 sjukskrevs jag på heltid för akut utmattningssyndrom och är idag sjukskriven på heltid ännu en gång. Varför blev det så?

Jag har fått hoppa in för andra lärare under min planeringstid då vi inte kunnat få någon vikarie, jag har behövt arbeta under mina raster, jag har inte fått möjlighet till lönesamtal, jag har behövt använda min förtroendetid till övertidsarbete och jag har från start blivit lovad en extra resurs i klassrummet som sällan eller aldrig funnit där. Det har nu även visat sig att jag arbetat utan anställningsavtal sedan 16 augusti 2018. Men den största anledningen till varför jag inte klarar av att jobba i skola är den psykosociala belastningen.

I perioder har det varken funnits skolsköterska eller skolkurator på min skola, som ligger på ett område i Luleå med en låg socioekonomisk status. Jag upplever, överlag, att vi har för få vuxna i skolan för att möta elevernas behov. Detta leder till att eleverna inte får de extra anpassningar och det särskilda stödet de behöver för att klara av måluppfyllelserna. Men det leder också till att eleverna känner sig svikna av de vuxna, som inte har tid att lyssna på deras åsikter.

Välmåendet hos eleverna och skolans anställda står inte högst i kurs – och det är här vi har källan till problemen. Skolan är en av de viktigaste arbetsplatserna vi har, men ingen i skolledningen prioriterar hälsan hos de som arbetar där. Varken lärare, elever, elevassistenter eller fritidspedagoger. Ingen av dessa är en inkomstkälla till kommunens budget och är därför lägst prioriterade i allt ­kommunens beslutsfattande.

Jag kommer inte att fortsätta jobba som lärare. ­Luleå kommun har därmed för­lorat ännu en utbildad ­lärare på grund av ledningens skeva prioritering.

Ni pissar på den kostnadsfria, vinstfria skolan. Ni pissar på allt våra tidigare generationer kämpat för. Ni, vi, alla måste värna om välfärden!