Ute råder ett kompakt mörker. Inne i Korpilombolos fullsatta kyrka brinner lågorna från ett pärlband av upphängda stearinljus längs altargången. Plötsligt bryts tystnaden av senegalesiska manstoner uppifrån predikstolen. Strax därpå faller en kvinna in från en annan del av rummet på något som kan vara hindi.  Under en timme möter sedan jojk arabiska och hebreiska sånger och finska koraler. Muslimskt böneutrop blandas med syrisk kärlekslyrik, indisk sakral sång, svensk folkmusik och dans av internationellt kända Virpi Pahkinen. Innan dess har Vox Pacis grundare och konstnärliga ledare Gunilla Nordlund berättat om hur Mohammed-teckningarna blev upprinnelsen till gruppens bildande: 

– Vi tänkte att om teckningar kan starta så starka destruktiva krafter kanske man även kan få till motsatsen genom att samla konstnärer som jobbar över trosgränserna.

Under de 14 år som har gått sedan dess har den flerfaldigt prisade ensemblen kanske byggt en och annan fredsbro. I Korpilombolo lyckas de  förmedla att människors känslopalett är precis den samma – oavsett språk, kultur eller religion. Bland höjdpunkterna finns operasångerskan Tua Dominiques framföranden. Men det är ändå den gemensamma väven som ger den starkaste upplevelsen. Eller som Vox Pacis sjunger i slutet av föreställningen: 

Artikelbild

| Två av de medverkande i Vox Pacis teatrala mångfaldskonsert  – en bön till Mänskligheten var Mamadou Sene från Senegal och Mirja Sofia Palo från Jokkmokk.

”Alla har ett hjärta. Om vi rör vid det ska de förstå”.