Ulla Åström, 71 år, Boden: Jag tillhör den äldre generationen och kan idag göra precis som jag vill. Fåglar är mitt stora intresse. Jag och min bror fick varsin undulat när vi var små. Men min fågel blev ihjälbiten. Jag minns hur ledsen jag blev då. När mina egna barn var små skaffade vi också undulater. De fick massor med ungar som vi gav bort till grannar. Sedan rann fågelintresset ut i sanden. Men nu har det kommit tillbaka. 2012 köpte jag mina två första fåglar. Sedan har det blivit en fågel till och sedan ytterligare några till. I dag har jag sexton undulater.

Mina vuxna barn kan bli lite stressade när de är här. Själv sitter jag gärna i mitt kök och tittar och lyssnar på mina vackra fåglar. Jag mår gott av det.För mig är undulatkvitter väldigt rogivande. Fast när solen lyser ute, snöflingor faller eller när jag spolar i köket eller teven står på, blir mina pippifåglar alldeles heltokiga. Ja, då kvittrar de lite mer än vanligt. Så visst kan det bli lite för mycket ibland när alla går igång.Först hade jag inte tänkt ha så många. För enligt lagen får du bara ha åtta fåglar i en stor bur. Men jag ville ha fler. Så jag köpte en bur till. Jag har gammelfolket tillsammans och ungtupparna för sig, de är ettåringarna. Det blir lugnast så. Jag har undulater i ovanliga färger och teckningar. Jag har inte försökt få dem handtama, vilket är något som jag kan sakna. Jag har några som jag brukar prata med. Då sitter de kvar på pinnen, nära mig och lyssnar. Det behövs inga ord för att vara ett sällskap. Nu ska jag nog inte skaffa fler. 16 får räcka. Undulater lever ju ett tag.

Alla fåglar har namn. Om jag skulle behöva åka till veterinären, så vill de veta vad fågeln heter. Jonny Cash gillar jag så en av fåglarna heter Cash. Honorna som är lite vackrare heter Garbo och Grace. Visst, det kan bli lite tungt att klämma fram nya fågelnamn. När jag köpte en hona till så visste jag inte först vad jag skulle kalla henne.Sedan upptäckte jag att hon hade ett tecknat V på ryggen. Det blev givetvis Vera.