Att Andrea Tarrodi vann första pris 2010 vid Uppsala tonsättarfestival för sitt genombrottsverk "Zephyros" är föga förvånande när man hör det framföras av Norrbottens Kammarorkester under Okko Kamu. Det är elva mjuka minuter som är som vilsam balsam för örat.

Pjotr Tjajkovskij skrev inte någon cellokonsert men hans "Variationer över ett rokokotema i A-dur" för cello och orkester från 1876 är ett gott substitut. Om någon mot förmodan undrade varför unga norska cellisten Amalie Stalheim stod som vinnare i tävlingen om Kungliga musikaliska akademiens solistpris 2018 räcker det att höra henne ta några toner för att få den frågan besvarad. Hennes cellospel är av yppersta klass genom temat och de sju efterföljande variationerna. Detta är en Tjajkovskij i högform, så också solist, dirigent och orkester. Mest imponerande är ändå de partier där cellon får trona i ensamt majestät.

Här blir Stalheim ett med sitt instrument. Turnén är en tacksam del av prisvinsten.

Efter pausen bjuds föga förvånande på en symfoni från ännu en av de stora manliga döda mästarna. Termen musikaliskt underbarn må vara en sliten klyscha men Felix Mendelssohn som skrev sin Symfoni nr.1, op.11 1824 som femtonåring gör verkligen skäl för namnet. Det är fyra satser pang på som ger publiken full valuta för pengarna. Orkestern får här precis som tidigare verkligen visa vad den går för.

Före paus två värdiga kvinnliga prisvinnare och efter den en medryckande Mendelsohn. Mer kan knappast begäras av en höstpremiär.