Logga in

Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Bussresan

Råneå Vi åker buss upp efter Råneälven.

Känns som att jag är lite sent ute, men hur som helst. Nu på söndag den 9 juni klockan 10.00. tar vi bussen upp efter Råneälven, en mysig resa förbi byar som Prästholm, Niemisel, Sörbyn, Gunnarsbyn och Klingersel i undersköna Råne Älvdal. Detta är ett samarrangemang mellan Sportfiskarna, Sörby Turism och Degerselsbygden. Jag kommer att vara Er ciceron under resan, som avslutas vi Brändbergsfallet utanför Klingersel. Där kommer vi förhoppningsvis att få se hoppande laxar. Har vi riktigt tur blir det kaffe och korvgrillning. Vi kommer också att kika på laxräknaren utanför Gunnarsbyn, bara det en spännande tilldragelse. Om allt går som planerat är vi hemma på torget i Råneå senast 16.00.

För kontakt; Glenn Douglas; 070-570 22 89                 gunnar@westrin.se

Regnbågsstreamern

Råneå Skykomish Sunrise-regnbågsstreamern.

En streamer är en fluga, om man nu kan kalla en streamer för en fluga, som egentligen skall imitera ett fiskyngel eller möjligtvis en stor nattsländepuppa eller en stor dagsländenymf. Där kan det vara lite hugget som stucket.

Skykomish Sunrise kom in i mitt liv i en sportfiskeaffär i Anchorage/Alaska sommaren 1976. Det berodde på att vi skulle ut i busken för att om möjligt komma i kontakt med den riktigt stora regnbågen, möjligtvis också en och annan steelhead, det vill säga den havsvandrande regnbågen. Under den diskussionen rekommenderade hon bakom disken absolut den i USA klassiska regnbågsstreamern med det tungvrickande namne Skykomish Sunrise. Sedan dess har den följt mig i mina askar, med åren något mer modernt bunden.

Den var helt outstandning för regnbågen, men föredrogs även av indianlaxar, silverkaxar, hundlaxar, harrar och en del röding som Dolly Varden. Sedermera visade det sig att den också fungerade alldeles utmärkt för regnbågen även i svenska inplanteringsvatten.

Jag har också haft tillfälle att fiska regnbåge i Kamchatka bortest i Ryssland/Sibirien, en trakt som idag räknas in som regnbågens födelsevagga, inte USA som man trodde förr. Intressant är också att regnbågen i Nya Zeeland älskade kreationen, en allroundfluga rent geografiskt med andra ord. Namnet på streamern är tagen från den kända älven Skykomish River i delstaten Washington i nordvästra USA.                                      gunnar@westrin.se

 

Skykomish Sunrise.

Upphovsmän; Ken and George McLeod

Imitation;        Fiskyngel eller liten fisk. 

Krok;              Streamerkrok in storlekarna 8-12.

Bindtråd;        Vitt eller gult bindsilke. Originalet är vitt.

Stjärt;             Gult och rött hackel eller hårfibrer.

Kropp;            Orange chenille.

Ribbing;          Flat något bredare silvertinsel.

Vinge;             Vit hårvinge med starka inslag av rött och gult.         

Hackel;           Blandat rött och gult herl, som fästes under kroken, like en våtfluga. Man kan

                        också helt undvara hacklet (se bilden).  

Huvud;            Lackas efter behov klarlack. 

Vem bryr sig?

Råneå. Igelkottar och annat löjligt

Kan det verkligen vara så att djur som igelkottar, uttrar och många andra organismer är banaliteter i samhället? Knappt ens värda att ta upp till diskussion. När det gäller igelkottar så vet vi att de bland annat bor i rishögar, som typ majbrasor. Varningar har gått ut i media, tänd inte brasorna innan de är genomsökta. För några år sedan byggde grannen och jag ett igelkottsbo, vilket tydligen blev lyckat eftersom fem igelkottar kröp ur boningen i början på maj 2016.

Vi vet också att trafiken tar många igelkottar. Där har ett nytt dödligt hinder bildats, eftersom man numera gör alldeles för höga trottoarkanter, framför allt i samhällen och städer. De kan helt enkelt inte komma över utan blir kvar på gatan. I Råneå har jag sett fenomenet ett flertal gånger. Tyvärr tror jag inte att speciellt många majbrasor kommer att undersökas innan tändning.

När det gäller uttern så har stammarna lite runt om i landet stabiliserats och till och med ökat något i antal, likaså i Råneälven. Vi har uttrar som lever och fiskar mitt i byn. För några år sedan hittade kompisen och jag en ”minkfälla” som hade placerats utanför ingångshålet till ett av uttergryten i samhället. Till formen var fällan en typen minkfälla men mycket större, där ingångshålet till fällan var hela 13-x13 cm, laddad med surfisk.

När jag för några år sedan påbörjade min diskussion om att sätta upp varningsskyltar för utter i Råneå, fick jag om inte motstånd från myndigheterna, så hur som helst ifrågasättande. När jag hade pratat med allt vad vägverk och andra myndigheter anbelangar under en tvåårsperiod, gav jag upp, ringde en fabrikör av trafikskyltar och satte upp den på eget bevåg, utan myndighetslov. Den sitter fortfarande kvar och jag tror att folket i byn gillar den. Den ger inte bara ett varningstecken, utan också en trevlig turistisk information om att i älven finns den sällsynta uttern. Under min tid i Råneå har några uttrar också blivit ihjälkörda på broarna i samhället.

Kontentan av ovan skrivna kan uttryckas med en sak. Vem bryr sig om uttrar eller igelkottar?! Det måste finnas viktigare saker att rodda här i livet.

Maxillan känslig.

Råneå. Maxillan känslig.

I min föregående blogg tog jag upp fenomen som No kill, catch and release och wise use som strategier för ett bevarande av fiskbestånden.

Vi vet idag att fiskar har känsel, men frågan kvarstår hur de känner smärta. Olika fiskarter är mer eller mindre känsliga. Som flugfiskare känner jag direkt om en fisk har fastnat i munnen eller i tungan. En öring kan bli totalt tokig om kroken har fastnat i tungan. Vem skulle inte bli det? Däremot märker jag ingen skillnad om en harr har gjort detsamma, inte direkt för rödingen heller, för den delen.

För inte alltför många år sedan kom propåer från experter på hur vi skulle lossa en krok från en fisk. Hur den ”regeln” egentligen kom till har jag grunnat en del på. Den fungerade så att när fisken är krokad och skulle lossas från kroken (en flugkrok) skulle man försöka ta tag i flugan och skaka loss fisken från kroken. Så var det menat för ett tiotal år sedan. En absolut förkastlig strategi.

Oftast fastnar flugkroken runt munnen och mer sällan långt ner i halsen. För en harr som utsätts för skakningarna kan det vara helt förödande för fysionomin. Oftast sitter kroken i några av de två munben som sitter i harrens överkäke, vilka kallas maxilla. Dessa benbitar hålls på plats av små muskler, som obönhörligen skadas vid avkrokningen om man skakar lös flugan från fisken. Det är på så sätt som många harrar idag har en eller bägge benbitarna borta. I mitt gäng kallar vi dessa fiskar för ”trumpetharrar”. I vanliga tillbakasläppsvatten är trumpetharrarna vanligt förekommande.

Mitt råd är att just harren måste krokas loss mycket försiktigt och sansat, där tången (peangen) är det viktigaste redskapet. Öringen har inte alls samma problem med maxillalossningarna och inte heller rödingen. Men det fråntar inte fiskaren skyldigheten att även för dessa arter ta det försiktigt med kroklossningen.

Bästa sättet att skona fiskar vid tillbakasläppet är att lyfta upp den med ryggen mot handflatan. Fiskar mår inte bra av att tryckas på magen. Därefter kommer peangen fram, kroken lossas och fisken släpps tillbaka. Se bara till att fisken har fått nytt liv innan du släpper den.

 

Bild; En trumpetharr utan maxilla, en tragedi.                         gunnar@westrin.se       

Släppa tillbaka fisk

Råneå Catch & Release.

Tillbakasläpp av fisk har livligt diskuterats under många år. Vi som för det mesta gör det blir kallade djurplågare och de som inte gör det kallas för mördare och marodörer. Debatterna har oftast kantrat. Kontentan blir något av ”hur vi än vrider och vänder på oss har vi äschlet bak”. Riktigt rätt blir det aldrig.

Det finns en hel del uttryck för fenomenet att släppa tillbaka fisk. Catch and release är en del av helheten, där andra uttryck kan vara No Kill och Wise Use. Alla dessa tre fenomen ligger under begreppet ”den som spar han har”. Det mesta av ovan nämnda kommer ursprungligen från USA, som naturligtvis så mycket annat.

CATCH AND RELEASE betyder alltså fånga och släppa tillbaka. Det betyder inte att all fisk alltid skall släppas tillbaka, men de flesta. Många kvoterade fiskevatten i Norrbotten har idag strikta och helt korrekta regler. Kanske står det i statuterna att catch and release är att föredra, men att en fiskare kan äta en fisk inom viss längd per dag. Ingen fisk skall tas hem.

NO KILL kom en gång i tiden från USA. Det betyder enkelt att all fisk, oavsett art och storlek skall släppas tillbaka. Ett annat uttryck som kom till i samma veva var ”en öring är för värdefull och dyr för att endast fångas en gång”. I början på 2000-talet fiskade jag i floden Selenge i Mongoliet, och det var den märkvärdiga fisken taimen som stod för fiolerna. Eftersom fisken har blivit allt mer sällsynt krävdes att alla fiskar skulle släppas tillbaka. No Kill alltså. Men min idé om detta är att om en art av fisk är så sparsamt förekommen skall man heller inte bedriva någon form av fiske. Då skall vattnet absolut trädaläggas, det vill stängas under en längre tid. Då har människan ingenting där att göra!

WISE US känns för mig vara det närmaste jag kan komma min idé om ett spännande men sparsamt fiske. Wise use betyder att man skall fiska med förstånd, inga roffarfasoner, där en del av trevnaden hur som helst blir tillbakasläpp av fisk, men under förnuftsmässig hantering. Eftersom jag sällan fiskar på kvoterade vatten måste wise use verkligen fungera, framför allt på vatten som kanske inte har någon fångstbegränsning. Det är också sällan jag tar hem fisk för att läggas i frysboxen, den tiden känns vara förbi för mig. FISKEN SMAKAR ALLTID BÄST VID STRANDEN.

April månads fluga

Råneå Råneflugan – hemmaflugan för harr.

Månadens fluga för april 2017, exklusivt för NSD.

 

När jag flyttade till Råneå på sjuttiotalet blev det genast intressant med flugfiske efter harr i byaströmmarna av Råneälven. Året efter min ankomst bildade jag Råneå Flugbindarklubb och därefter kom stenen i rullning. Som lärare såg jag naturligtvis till att eleverna fick en del insyn i flugfiskets ädla konst, skaffade bord och bindmaterial i klassrummat, där eleverna till och från kunde binda sina flugor. I slutet på sjuttiotalet och en bit in på nästa decennium band vi även flugor på högstadiet, som på den tiden blev högstadiets största fritt valt arbete-grupp. Det ena gav det andra och till slut var vi många som svingade våra flugor i älven.

Det intressanta med flugvalet har alltid varit vilka flugmönster vi använder under olika tidsperioder, för att sakta försvinna, till förmån för nya kreationer. Några viktiga flugor fiskandes dåtiders var stora Européa 12 på streamerkrokar, vidunderliga Royal Coachman Fan Winged, nymfer som Killer Bug och nattsländeimitationen Råneflugan, våtflugan Wholly Worm och streamern Muddler Minnow. Av ovan nämnda flugor finns förmodligen bara Européa 12 kvar i de flestas askar.

Låt oss därför titta lite närmare på fenomenet Råneflugan, en gång i tiden designad och skapad av den numera utflyttade Råne-älvdalsbon Paul Johansson. Palle hade den speciella egenheten att han, förutom att vara en skicklig bindare och spösvingare, egentligen hade nymferna och pupporna till dagsländorna och nattsländorna som sina särskilda specialiteter. Därför är det särskilt intressant med Råneflugan, en högt flytande nattslända, delvis gjord av konstmaterial.

Råneflugan.

Upphovsman; Paul Johansson.

Imitation;     Flytande nattslända.

Krok;           Rak krok. Kan vara Captain Hamilton/Partridge eller likvärdig. Storlekar 10-12.

Bindtråd;     Svart eller grått bildsilke.

Vinge;           Det finns egentligen ingen inbunden kropp på flugan utan den platta vingen kommer att bli även silhuetten till en kropp. Fisken attraheras av vingsilhuetten. I det här fallet är vingmaterialat taget från en bit svart eller grönt liggunderlag av skumgummityp, en lämplig bit som delas så att den inte blir för tjock. Vingen ska vara triangelformad med den bredare delen bak. Vill man kan man också klippa till bakdelen så att det blir två triangelspetsar. Själv gör jag bakdelen rak. Vid fastbindningen av vingen skall bindtråden lindas upp på vingen minst 2/3, vilken då får en mer nertryckt form mot kroken plus att man får den första delen av vingens segmenterad, dvs ”randig”. Den bakre delen av vingen skall inte bindas fast. Om du vill kan du binda in en liten bunt av ljust hjorthår ovanpå vingen, vilken blir som en liten extravinge (lättare att se på vattnet). Se bilden!         

Hackel;         Brunt, rödbrunt eller svart bindsilke.   

Huvud;         Några varv med påfågelsherl eller bara lackas med klarlack, om så behövs.  

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

Bloggar